En bädd av färger...

Mörkret är brutalt men samtidigt barmhärtigt. Det är svart och det kommer som en ångvält och manglar en till marken när man minst av allt vill bli manglad. Efter ett tag, när man har vant sig, då kommer det som en hjälpare och liksom fångar upp en. Så att man slipper det skarpa vita. Dagsljuset. Men det mörka kommer inte förrän det blå har kommit. Och visat upp sig i sin vackraste dräkt. Uppvisningen går relativt fort men är sanslöst vacker. Den blå timmen. Skymningen. Ståtlig och unik står den där, ligger där och glimtar till. Sen kommer mörkret. Igen. Då kan man krypa in i dess tjocka famn och bara finnas till. Lite tillknycklad och lite manglad. Men inte så farligt. Man överlever.