Man blir beklämd när man ser en ung, söt flicka i finaste svarta, korta klänningen, glittrigaste strumporna, den svarta vackra kepsen med sydda sömmar och högklackade pumps. Beklämmande nog kunde hon helt enkelt inte stå på benen, ännu mindre stå stilla. Hon måste ha fått i sig lite för mycket av det goda, hennes fötter var runda. Under sulorna, klackarna. Men varför skulle flickan med fina stassen, vistas bland a-lagarna och dricka a-lags-dricka?! Kl 12.00 på dagen?Och hur mådde hon? Jag ville bara fånga upp henne i min famn och bära hem henne till sängen, lägga henne i rena lakan och göra en ordentlig måltid åt henne. Och duscha bort spritlukten. Jag skulle sitta på sängkanten och hålla henne i handen så sänge hon ville. Och sjunga "Rönnerdal" av E Taube.
Torget bågnar av mösspåtagande, glada studenter. De är så exalterat glada, att de dansar på bänkarna nedanför scenen på torget, de kramas, dricker lite vin och öl. Alla har nån att hänga på. Alla utom sisådär...en. En inte alltför stor kille står där, en bit på sidan, med vit mössa på sig. Ingen närmade sig honom. Ingen verkade bry sig om honom. Ingen verkade tycka att han var nån att le mot, sjunga till eller dansa med. Eller ens prata med.
Tillsammans med allt tjo och tjim, alldeles för korta kjolar som visar allt och med byxor som börjar nånstans där stjärten slutar, med total noll koll på var allt skräp hamnar som man slänger iväg, så urartar en glädjefull fest för studenter och anhöriga och förvandlas till en olycksbådande händelse. Det gnager i hjärtat och rinner en tår från mitt ena öga.
Jag går hem, men med en annan sinnesstämning än tidigare. Det glada lade sig i ett litet hörn och det melankoliska tog plats. Det förändrade mina planer för den dagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar