"De sista ljuva åren..."

Jag har nog aldrig upplevt någon som min lilla mor. Inte bara det faktum att hon är väldigt liten, bokstavligt, hon är 86 år och har ett minne som får mig att känna mig som 116.

Jag och min man var där och åt middag. Vi satt och pratade om människor vi känner och jag frågade om en viss Gösta hade ringt henne från Göteborg, där han bor. Jag bör nämna att jag just då inte ens kom ihåg att han heter Gösta, utan jag frågade stakande: "han...den där karln som hade stugan bredvid er, han som var gift med Doris...han som bor i Göteborg...".

"Ja Gösta! Han ringde på Påskafton!" Lilla mamma berättade med ett skratt och fortsatte att påminna mig om att jag hade jobbat med hans sonhustru, som heter Boel, när jag bodde i Stenungsund! För 35 år sedan! "Va?! Jag känner ingen Boel" kontrade jag. "Men Agneta!" Du pratade ju själv med Gösta och Doris ute i stugan för bara några år sedan och Du berättade att Du hade jobbat med henne på Berol Kemi!" Min hjärna snurrade på högvarv. Efter ca fem minuter ringde kanske en liten klocka i bakhuvudet, men bara kanske. Mamma skrattade. "Det är sanslöst mamma! Du är 86 och kommer ihåg vilka jag har jobbat med, medan jag inte gör det".

Det är inte bara det. Hon är så förnöjsam. Så ohyggligt glad och lycklig att hon vaknar varje morgon och får vara med en dag till. Hon njuter av måltiderna hon lagar åt sig själv, och berättar (alltid med ett litet pärlande skratt) vad hon ätit den dagen jag pratar med henne. "Och det var så gott så jag sa för mig själv: "Ååh, vad gott det här var!!"".

Vi fortsatte den här dagen att konversera om människorna som bodde i samma hus som vi, när jag var liten. Min man drog sig till minnes att mamma var i ungefär den ålder som jag är nu, när han och jag träffades. Det stämde. Och så talade hon om att hon hade slutat sitt arbete då, vid 60. Hon hade nämligen fått en chef som var så osympatisk och besvärlig, så hon orkade inte vara kvar längre. Eftersom hon sade upp sig, så fick hon ju givetvis en "straff-månad". Inga pengar, alltså. No money! Tilläggas bör, att lönen hon hade haft inte var speciellt stor samt att min pappa var sjukpensionär sedan många år med en löjeväckande sjukpenning. "När min chef undrade vad vi skulle leva på, svarade jag att det finns ju gröt och välling och annan billig mat!" Och så skrattade hon. "Jag tycker att det gick bra jag".

Och så tog lilla mor sitt glas med portvin till munnen och log. Förnöjsamt!

Ja, det är något med min mamma som är speciellt...något som man tyvärr ser alltför sällan idag. Men som dock är skönt att uppleva. Sorgligt att hon är så gammal. Tycker jag, alltså, hon verkar inte bry sig särskilt mycket...hon är nöjd ändå.