"Rooosen i haaavet...."

I vår familj badade vi alltid en gång i veckan. Det var en höjdpunkt. Jag hade mycket "fyr" för mig vid dessa tillfällen. Bl a så hade jag fått en liten båt som jag "matade" med meta-tabletter så att den puttrade runt mig i badkaret. Den var röd och vit och jag tyckte det var oerhört stort och modernt. Och väldigt roligt så klart.

Något som också var roligt och dessutom lyxigt, var när jag fick badskum i vattnet. Löddret omslöt mig men jag satte nästan allt skum på huvudet och formade det till roliga mössor och hattar. Jag kommer ihåg att jag stod upp i badkaret och speglade mig i den igenimmade spegeln på väggen och skrattade hjärtligt åt de "skumma" figurerna. Och ibland, när jag såg på mig själv i spegeln, passade jag på att ta fram teaterapan i mig. Jag komponerade "fina" melodier och sångtexter och sjöng dessa med stor inlevelse. En av dom hette "Rosen i havet". När jag både såg mig själv och hörde mig själv sjunga dessa "otroligt vackra" sånger, blev det för mycket. Jag började gråta! Antagligen för att jag tyckte att jag var så söt. Och själfull.

Något som också roade mig var när jag låg ner med nästan hela huvudet under vattnet. Bara näsan, ögonen och munnen var ovanför vattenytan. Jag tyckte om det dova ljudet Samtidigt fick jag tvångstankar om att jag måste sänka ner hela mig under vattnet och andas in. Bara en gång! Det faktum att det var så lätt att sänka ner hela huvudet och sedan skulle allt bli svart, blev så frestande att jag fick ångest. "Jag måste göra det. Det kommer att gå jättefort!"Just för att gränsen mellan liv och död plötsligt var så oerhört liten och tunn, så kändes det som att jag måste gå över den. Ingivelser som aldrig förverkligades, lyckligt nog.

Jag hörde inte till dom som sjöng i badrummet för att dom inte kan sjunga; nej, jag sjöng i badrummet för att jag kunde sjunga. Och det var där jag hade de lojalaste beundrarna. Mig själv.