Ett avsnitt ur Mias liv

Fredag kväll. Mias bästa kompis just nu, Berit, tjatade på henne att följa med ut. Och med ut menade hon på krogen. Mia kände i magen att hon inte ville. Alltså verkligen inte ville. Hon ville vara hemma med flickorna och bara vara mamma. Mamma och hemma tillsammans med sina älskade döttrar. Det skulle vara slut på krogbesök nu. Inte för att hon var ute varje helg, men det räckte nu. Ingen krog, ingen karl. Nu skulle livet bara bestå av den lilla treenigheten; Mia, Vendela och Carla. Och det var inte så bara, det var allt. Allt hon behövde. Behövde och ville ha. Ja, naturligtvis hade hon velat ha en man att älska och älskas av. men hur många gånger hade hon inte försökt? Och sista gången trodde hon verkligen att det hade lyckats. Två år och några månader höll det. Den besvikelse som blev resultatet ville hon aldrig mer uppleva. Inte bara besvikelse, det lät så tunt. Nej, det var nog mer ett trauma faktiskt. Minnesbilden av Hogge liggande i sängen i sitt gamla pojkrum, med madrassen över sig istället för under sig och den bärnstens-färgade vätskan i flaskan på golvet bredvid brände fortfarande på näthinnan. När hon lämnade honom då, så visste hon att det var sista gången hon skulle vara så nära honom. Innan hon vände honom ryggen i dörröppningen, såg hon hur hans lille son satt och smekte sin far över håret. Hogge log ett snett leende när han med berusat simmiga ögon lyckades fånga honom med blicken. Med detta i sinnet bestämde hon sig för att aldrig mer träffa någon man, att aldrig mer bli så kär att hon skulle ge sig hän och ägna sig åt någon annan än åt sina barn. Nej, en ordentlig mamma skulle hon vara nu. Helylle.