Help me if you can I´m feeling dooown....

Ränderna går aldrig ur. En sanning som står sig. Sedan jag var en liten tös har jag alltid glömt saker. Vantar eller handskar. Väskor. Mest sådant men även annat. Alltid. Min mamma och pappa med flera har alltid retat mig för det. Bland annat. Och skrattat och haft sig.

Jag har tidigare berättat om mina bortlagda väskor i olika delar av landet och även i andra länder. Tiden har gått. Mycket har förändrats. Man har mognat. Och åldrats. Men en hel del är oförändrat. Så till exempel att jag glömmer saker.

Härom dagen var jag in på ett bankkontor. Jag hade gruvat mig för lunchen är inte lång, bara en halvtimme. Jag hade räknat med att promenera från jobbet in till centrum där banken ligger och detta ärende var viktigt. Det måste bli gjort idag. Jag sade till min kollega att jag var tvungen att gå till centrum och att jag kanske blev några minuter sen till arbetet sedan. Min snälla kollega sade att jag kunde låna hennes bil. Det var självklart! Å, vad glad jag blev. Det räddade min dag.

Glad i hågen körde jag in till centrum. Solen glittrade i ögonen och jag bara skrattade åt den. Oj vad bromsen var känslig på den här opeln! Det är alltid läskigt att köra bilar som man aldrig kört förut. Efter fem minuter var jag framme. Och ingen före mig i kön. Jag fick komma till skott på en gång. Ärendet var raskt överstökat. Jag sprang ner till bilen och...hoppsan! Visst hade jag en ryggsäck med mig? Ja, absolut! Jag sprang upp för trapporna och in till bankkontoret. Ryggsäcken stod inte där jag lämnade den! Kallsvett! Jag gick fram till kassören. Han log ett lugnt och behärskat leende och fiskade snabbt upp min ryggsäck. "Jag glömde visst....!" "Den här?" Den hängde elegant på hans fingrar och dinglade gäckande. "Precis! Å tack så mycket!"

Härom kvällen var jag på en liten visning. Jag kollade upp de senaste hudprodukterna som kommit in och uppdaterade mig. Jag pratade med min kollega och vi hade trevligt. Hon sprayade nya parfymer och jag sniffade och njöt. Fick prova den nyaste handkrämen utan parfym. Mmm! Mjuk och len som en baby-stjärt. Jag tog av ringarna för att kunna applicera krämen mellan fingrarna med ordentliga tag. Vi drack kaffe och åt pepparkakor och hade en skön stund. Dags att åka hem. Vilken trevlig kväll det varit. Jag kände mig glad att jag åkte dit.

Väl hemma så upptäckte jag när jag skulle ta bort mitt smink att ringarna inte satt där dom skulle. Vad i....? Naturligtvis! De låg kvar på bänken där jag provade den nya, sköna handkrämen utan parfym. Det är klart. Det var väl inget konstigt med det. Snarare tvärtom. Det vore konstigt om jag haft dem på mig.

Det var då jag tänkte att ränderna aldrig går ur. "Det spelar ingen roll", tänkte jag, "om man så tar klorin eller något ännu starkare och tvättar och skrubbar på en zebra eller tiger eller något så simpelt som en randig bondkatt, så går ränderna inte ur". Samma med mig. Det sitter djupa, djupa spår i min hjärna. Ungefär som när man kör ner en bil i djup snö på vintern. Man kör och gasar och bilen åker fram och tillbaka i de djupa spåren som bara blir djupare och djupare. Man får inte upp den. Inte förrän det kommer en annan bil och drar upp den med bogserlina. Men vad skall man använda för att ändra spåren i hjärnan som SITTER KVAR OCH ALDRIG ÄNDRAR RIKTNING? Jag vet inte.

Jag började glömma när jag var 9 år. Nu är jag 59. Help!!