Pinuppan tar ton

Många familjer som bodde i hyreshus hade inte badkar i sina lägenheter på 50-talet. Inte dusch heller. Man fick helt enkelt gå ner i källaren och fylla upp det kalla, grå cementkaret som fanns till förfogande. Där man sköljde vit-tvätten. Och mattorna och kläderna.

Turligt nog hade vi badkar. Vi brukade få besök ibland. Av tant Majken. Hon var en glad tant med svart hår, glada ögon och röd mun. Å, jag älskade tanter med svart hår och röda munnar! Jag brukade rita sådana med fina dräkter och klänningar med broscher på kragen. Jag trodde att dom kallades för "pinuppor". Jag tyckte det var ett fint namn på en fin tant. "När jag blir stor vill jag bli pinuppa" brukade jag förklara suckande.

De första gångerna Majken kom till oss, undrade jag vad hon skulle göra när hon försvann in i vårt badrum, låste dörren om sig och stannade där jättelänge. "Hon badar" viskade mamma. "Badar?" undrade jag. "Varför då?" "Dom har inget badkar där dom bor" förklarade mamma. "Nähä". Viskade jag. Det kändes så hemligt och härligt.

När badandet var klart kom hon ut i köket och satte sig vid bordet. Mamma hade kokat kaffe och dukat fram kaffebröd och koppar. Det var spännande att kvällsfika med Majken. Hennes svarta hår blänkte, vått och vackert. Hon öppnade sin handväska och drog upp en liten manick som hon satte till munnen! Plötsligt ljöd ljuva toner ut i vårt kök! Majken spelade munspel! Kunde tanter spela munspel? Jag hade bara sett pappa och någon annan farbror som hade gjort det förut. Hon hade ju ett ovanligt namn också. Så det var väl inte så konstigt att hon spelade munspel... Fascinerad och trollbunden lyssnade jag och tittade på denna märkliga kvinna och kunde liksom inte slita ögonen från henne. Det var underbart.


Det var roligt när det ringde på dörren och människor kom och hälsade på. De satte sig och pratade. Och hade inte så bråttom. Det fanns tid för en kopp och ett skratt. Man bjöd på det som fanns. Och fanns det ingen mat eller kakor, så fanns det alltid ett badkar.