"Frihet är det bästa ting..."

"Vänta tills det blir sommar! Då kommer ni att sakna huset. Att vara på marken och känna gräset under fötterna". En av många kommentarer från olika människor, sedan vi sålt huset. Jag förstår hur de tänker. Det ÄR underbart att känna gräset mellan tårna, sitta på altantrappan med en kaffekopp, gunga i hammocken och läsa tidningen. Och lyssna på fåglarna.

Jag har vetat att jag måste invänta den här tiden och verkligen känna efter. För det kan ju tänkas att de har rätt, de som säger så. Innerst inne så visste jag dock, att de inte har rätt. Inte den här gången. Men jag svarade: "Det kan tänkas att det blir så. Men jag tror inte det. Vi får se".

Vi har cyklat. Vi har promenerat. Vi har varit i Lappland och fiskat. Vi har varit i Västansjö och fiskat. Vi har varit och paddlat kanot i Indalsälven. Jag cyklar ner på stan. Vi sitter på Norra Berget och dricker kaffe med en svindlande utsikt över staden. I kvällssol.

En torsdagkväll, under Gatufesten, satt jag på min lilla balkong. Omgiven av vackra blommor och en ljuslykta. Klockan var 23 och "A Camp" med Nina Persson inledde konserten på stan. Jag lyssnade och njöt. Lika väl som de som hade betalat inträde för att också se dem. Jag smuttade på ett glas rött och läste Mari Ljungstedts sommarföljetong i ST, "Den dubbla tystnaden". Jag vill kalla det en optimal timme. Som jag kommer att minnas länge.

Nej, jag saknar inte hammocken, huset eller gräset under fötterna. Lika lite som jag saknar sågen, hammaren, spikarna, spånet eller målarfärgen. Jag har känt efter. Det har snart gått en sommar, två, om man räknar den förra. Vi flyttade faktiskt den 1 juli 2008. Så: Ni hade fel. Vi trivs alldeles förträffligt i vår lilla lägenhet trots att det är sommar. Och snart åker vi till Polen. Och efter det till Stockholm. Och efter det...vem vet ?