Att vara en pensionär. Eller att inte vara en pensionär. Det är frågan. Vilken fråga? Frågan om vad man uppskattar mest; en skaplig inkomst eller en skön tillvaro. Ibland kan man inte ens välja trots att man skulle vilja. Varför? För att dom som bestämmer - alltså svenska folket, vi, säger man, - sagt att ca 7.000 kronor per månad är alldeles tillräckligt för...t ex en sån som mig. Tja, vad ska man säga...med en hyra på 6.500 kan det bli lite kärvt. En sån tur att jag har en man som fortfarande är arbetsför. Snart går han i pension. Han får lite mer än jag. Men tänk om det händer honom något - Gud förbjude - då gäller det att trolla med knäna. Då blir det till att flytta till en etta. Då får jag ca 3.500 över till mat och till att slå klackarna i taket! Men än så länge är han hos mig och vi kämpar på. Att vara pensionär är fantastiskt. Jag uppskattar att själv få styra över min tid mer än pengar. Men grejen är att dom behövs. Fråga dom som styr. Dom vet. Även om inte varenda en av dom vet vad en liter mjölk kostar...eller vad deras anställda tjänar - en siffra hit eller dit - spela roll - men pengar behövs. Det vet dom! Så...have a nice life! 😘

...och Mia föll till föga... Musiken mötte dem redan på gatan utanför lokalen. Hon hade lyckats...igen. Berit hade en unik förmåga att få Mias argument att falla som tunna höstlöv till marken. Mycket tunna dessutom. De liksom singlade bort i vinden innan de landade och man glömde hur de såg ut. Som vanligt var det två dofter som dominerade ; röken från cigarretterna och svett blandat med billig eau de Cologne. Mia satte sig ner på första bästa bänk. Efter högst en minut fastnade hennes blick på en man, ja, han var man även om utstyrseln gjorde honom en aning androgyn; röd stickad tröja med rosa lappar i fuskmocka på axlarna och en rosa scarf runt halsen, knuten så att de båda ändarna var slängda , en framåt och en bakåt. Den stora mustaschen bekräftade mannen bakom det rosa. Mia stirrade. När han vände ansiktet mot henne mötte hon de blåaste ögon hon hade sett. De var inte bara blå, de signalerade ett slags vemod och på samma gång en frågande, forskande underton. Hon kunde bara fortsätta stirra. Tills Berit, som slagit sig ner bredvid henne, plötsligt slog henne på armen och sa :"den där killen är världens finaste! Jag har varit med honom och han är ingen dussinvara, mycket speciell. Kom så går vi och pratar med honom!" "Nej, sluta, jag vill inte!" "Jo, kom nu!" Hon lyckades. De presenterades för varandra. Den androgyne med de blå hette Lars. Han var ingen dussinvara. Ingen vanlig charmör. Han var en vanlig, naturlig kille som frågade om Mia ville dansa. Och det ville hon.

If you happen to see...

Ja, nu var det ett tag sedan jag besökte den här sidan. Det har hänt en hel del kan man lugnt påstå. Märkliga saker men också mindre märkliga, sk normala saker som ändå är ganska fantastiska. Det är svårt att säga vad som ger de djupaste avtrycken; det märkliga eller det normala, som man alltför ofta bara tar för givet. Livet är komplext. Och jag förstår mer och mer varför jag, när jag var mycket ung, ofta satt och tittade upp på de höga tallkronorna utanför vardagsrumsfönstret och blickade bort mot horisonten från klipporna vid det underbara havet. Det tål liksom att tänka på; livet. Men jag har dock äntligen, vid rätt hög ålder, fått svar på mina stora livsfrågor; i sanning ett fantastiskt privilegium. Som precis alla kan få. Det gäller bara att aldrig ge upp. Jag har levt med den tryggheten och glädjen i många år nu och det är liksom det basala i hela min exstens. Och den glädjen är inte den glättiga glädjen, utan den som kommer inifrån och är bestående. Den gör att allt annat, även det svåra, kan landa och jag orkar fortsätta. Vad har då hänt, för att återgå till min första reflektion? Ja, min lilla mor har gått bort.Och allt som hade med hennes liv här att göra, i alla fall det mesta. Det som finns kvar är instoppat i mitt rum här i lilla lägenheten. Foton, ett gammalt syskrin som väcker många minnen, en tavla, några vackra efterrättsskålar som även dom väcker härliga, glada minnen. Och lite mer. Men, som jag redan nämnt,och det viktigaste och som man inte kan ta på; minnena! Minnet av mammas glada, pärlande skratt, hennes förnöjsamhet över vardagen, hennes trygga närvaro under uppväxten, och mycket, mycket mer. Det går inte en dag utan att jag tänker: "Nej, nu måste jag ringa mamma...". Och sekunden efter så kommer jag ihåg... Det är de djupa spåren i hjärnan som spelar mig spratt. Det är en stark påminnelse om hur omänskligt det är att en levande människa bara ska somna och inte finnas mer. Vilken välsignelse det är att jag fick svar på mina frågor om livet. Och döden. Eftersom en av de stora svaren var att jag kommer att få träffa mor igen. Jag kommer att kunna se på henne, ta på henne, krama om henne och prata med henne! Och vi kommer att kunna vara tillsammans resten av evigheten! Den sanningen går inte av för hackor!

Trött och full av liv

Jag har varit trött sedan jag föddes. Jag gäspade och sov mycket som barn. Jag sov hårt och länge på dagarna, i alla fall på helgerna och andra lediga dagar. Jag var med andra ord ett mycket trött barn. Det följde med upp i tonåren, i vuxen ålder och hela vägen.





Men nu har tröttheten förändrats. Den är bara...annorlunda. Man är jätte-jätte-trött men kan inte sova somliga nätter. Ju tröttare när sängen närmar sig desto piggare när man lagt sig på den, vilket gör att ögona svider mest hela dagarna och tröttheten blir beständig. Kronisk Mycket svårt att beskriva men jag förstår att det är så här det känns när åldern tar ut sin rätt. Ett mycket gammalt och ofta omtalat sk ordstäv som det ligger mycket i. Inte bara det att livslängden gör att cellerna slutar föröka sig i den takt som när man var under 25 och åldrandet gör sitt makabra intåg. Och den skapligt snygga kvinnan med åren blir...hur ska man säga... slappare i skinnet, rynkig och kroppen liksom mer arbetsam att släpa runt på. Man får sätta sig oftare, absolut sitta ner när man klär på/av sig och i samband med detta stånka och pusta. Högt!





Ja; åldern tar ut sin rätt. Men den borde ta ut sin rätt i ett annat avseende. För samtidigt som kroppen sakta men säkert gör sig redo för avsked så lagras våra erfarenheter från livet i hjärnan och förvandlas till något man kan kalla vishet. Om erfarenheterna kombineras med några positiva egenskaper som intelligens, förnuft, logik och förstånd. Denna vishet bör givetvis komma till användning inte bara i ens eget liv, utan den bör naturligtvis användas till nytta för de unga människorna i vårt samhälle. Vilka av någon outgrundlig anledning tar för givet att de som uppnått övermogen ålder inte vet något och framför allt inte förstår något. Det borde väl för farao vara självklart att våra barn och ungdomar VET att vi förstår bättre eftersom vi levt avsevärt längre. Det borde vara självklart att vända sig till äldre människor för att fråga och fundera och be om råd. Och lika självklart för äldre att vända sig till yngre för att kunna förmedla kunskap och vishet utan att vara rädd för att bli utskrattad!





Vi lever i en kultur där vi delar upp människorna i barn, tonåringar, unga vuxna, vuxna och gamla. Och inte bara gamla, utan "gamlingar". Som om de vore en egen art. Det är förnedrande och människofientligt. Både mot de äldre och mot de yngre. Så; åldern måste få ta ut sin rätt i denna positiva bemärkelse. Då skulle vi få ett mycket vänligare och mjukare klimat bland oss människor och kärleken kanske skulle kunna bli mer verksam och uträtta mycket gott. Eftersom kärleken är ett fullkomligt föreningsband.

Working nine to five

Jag entrade vant gym-lokalen i mina svarta träningskläder. Som jag börjar bli lite varm i nu. Den här gången tänkte jag börja med att stretcha. Liksom mjuka upp musklerna i alla fall innan jag ställde mig på tramp-maskinen. När jag var klar med stretchandet och styrde kosan till "trampet" så var alla upptagna. Då fick jag ändra strategi och börja med armar och bröstmuskler. Sedan över till lårens baksida. Efter tjugo ben-lyft kikade jag upp till "trampet" och såg att "min" var ledig. Så jag skyndade mig dit, glad i hågen.

När jag hade ställt in maskinen på den nivå jag ville ha så kom en kvinna gående mot mig och tog maskinen till vänster om min. Jag lade märke till hennes hår, som var långt, blont och blankt. Det låg så precist och var snyggt och välkammat. Det såg liksom en aning mal-placé ut i en träningslokal att ha håret utsläppt och väl-lagt. Det kändes som en hästsvans skulle ha suttit på sin plats. Eller en slarvigt uppsatt knut. Jag är en person som verkligen kan känna mig mal-placé på ett gym, men jämfört med "Blondie" såg jag ut som Carolina Kluft. Om ni förstår hur jag menar.

Efter att ha svettats några minuter så sneglade jag försiktigt på Blondie. Hon trampade så lätt och fort och verkade inte det minsta ansträngd medan jag vid det här laget hade börjat flåsa en aning och jag trampade inte lika fort. Jag väntade på att hennes ben skulle börja röra sig lite långsammare. Men ack vad jag bedrog mig. Fort och lätt, ungefär som hon gick på en snabb promenad. Jag slängde en snabb blick på hennes ansikte; helt oberörd. Minuterna tickade, tramporna gick; upp, ner, upp, ner...Svetten började lacka i pannan och under armarna. Jag orkade ändå mer än jag trott. Till slut gav min granne upp. Yes! Jag orkade mer...

Medan jag pustade vidare såg jag att hon sällade sig till sina väninnor på roddmaskinerna. Hon rodde snabbt och lätt. Ingenting såg ut att kunna göra henne trött. Jag gick till ben och armar igen och inväntade att roddmaskinerna skulle bli lediga. Jag skulle avsluta med den. När jag kom fram reste sig Blondie och erbjöd mig hennes. Jag tackade och satte mig. Då ser jag hur mänskan går upp till trampet igen! Och ställer sig och trampar med samma lätta tramp-rörelser, de blanka lockarna studsande på axlarna och ett leende på läpparna! Jag ror. Och Blondie trampar. Helt otroligt. Jag ger upp efter att ha hållit på dryga timmen. När jag går mot omklädningsrummet kastar jag en sista blick bara för att konstatera att h on trampar vidare.

En mening ekar i mitt huvud: Släng dig i väggen Carolina Kluft!

"Blood, sweat and tears..."

Jag har börjat träna. Äntligen! Jag tränar på gym. Och i grupp. Två gånger i veckan för att känna mig för vad min kropp orkar med. Det är så skönt på många sätt. Rent fysiskt för det känns som jag rensar ut en massa slagg och elände. Och för att jag blir sakta men säkert starkare. Och för att jag vet att det är nyttigt för hjärtat och ... hela systemet.

Första gången jag var där borde jag ha känt mig lite osäker och rädd. Jag menar; 60 år, otränad och helt ny, alltså jag kände inte en kotte där. Men icke! Osäker visst. Eftersom jag inte visste rutinerna. Men rädd? Nej, faktiskt inte. Jag tog det som det kom. Pratade med en kille som heter Johnny och Norrlands starkaste man. Han visade mig runt i lokalerna och tipsade om vilka apparater som kunde vara bra för mig. De stora speglarna på väggarna visade verkligen hur jag såg ut, vilket kan vara svårt att förstå i vardagen, eftersom man inte ser sig själv. Men nu såg jag mig själv; lite småmullig tant med tvär-randiga leggings. Alla andra hade svarta. Eller grå, men enfärgade. Men det gjorde ingenting! Jag har nog aldrig varit så fjärran ifrån ytliga ting. Jag kunde hela tiden fokusera på det viktiga; jag var där för att inhämta information om träning som jag så gärna ville börja med och så väl behöver! Inget annat störde. Och det var så härligt!

Han visade mig en grupp-aktivitet som kallas för "indoor-walking". Man står på ett slags cykel och tränar benen. "Du kan hoppa in här om du vill, de börjar strax" sa Johnny. "Javisst" sa jag. Så det var ca 10 vältränade damer i åldern 20-30 år och så jag. Trött, otränad och dubbelt så gammal. Men vad gjorde det? Jag gjorde det jag skulle i min takt och så gott jag kunde. Det var riktigt kul. Jag var helt fascinerad av "indoor-walking"-ledarinnan. Hon var i 30-årsåldern och ganska stadig. Hennes lår var som mina två tillsammans men med en fantastisk muskelmassa. Och hennes ben gick som trum-pinnar vid en trum-virvel när hon öste på det fortaste hon kunde. Svetten sprutade om henne och tempot var nästan förfärligt. Där låg jag i lä, men det var inget jag var ledsen för. "Om ett halvår kanske jag nästan kan hänga med" tänkte jag.

Kontentan av detta är bl a att det finns stora fördelar med hög ålder. Erfarenheten gör en trygg i sig själv. Det finns liksom inget som heter att göra bort sig. Hur ska jag kunna göra bort mig i en träningslokal? Det går ju inte. Om jag inte förstår så frågar jag någon. Det finns alltid någon där som vet. Om jag gör fel så frågar jag också eller så kommer jag på själv hur jag skall göra. Det är en sällsam känsla. Befriande liksom. Så akta er ungdomar! Snart kommer jag ångande och springer om er uppför stads-backen när ni går och drar benen efter er!