Working nine to five

Jag entrade vant gym-lokalen i mina svarta träningskläder. Som jag börjar bli lite varm i nu. Den här gången tänkte jag börja med att stretcha. Liksom mjuka upp musklerna i alla fall innan jag ställde mig på tramp-maskinen. När jag var klar med stretchandet och styrde kosan till "trampet" så var alla upptagna. Då fick jag ändra strategi och börja med armar och bröstmuskler. Sedan över till lårens baksida. Efter tjugo ben-lyft kikade jag upp till "trampet" och såg att "min" var ledig. Så jag skyndade mig dit, glad i hågen.

När jag hade ställt in maskinen på den nivå jag ville ha så kom en kvinna gående mot mig och tog maskinen till vänster om min. Jag lade märke till hennes hår, som var långt, blont och blankt. Det låg så precist och var snyggt och välkammat. Det såg liksom en aning mal-placé ut i en träningslokal att ha håret utsläppt och väl-lagt. Det kändes som en hästsvans skulle ha suttit på sin plats. Eller en slarvigt uppsatt knut. Jag är en person som verkligen kan känna mig mal-placé på ett gym, men jämfört med "Blondie" såg jag ut som Carolina Kluft. Om ni förstår hur jag menar.

Efter att ha svettats några minuter så sneglade jag försiktigt på Blondie. Hon trampade så lätt och fort och verkade inte det minsta ansträngd medan jag vid det här laget hade börjat flåsa en aning och jag trampade inte lika fort. Jag väntade på att hennes ben skulle börja röra sig lite långsammare. Men ack vad jag bedrog mig. Fort och lätt, ungefär som hon gick på en snabb promenad. Jag slängde en snabb blick på hennes ansikte; helt oberörd. Minuterna tickade, tramporna gick; upp, ner, upp, ner...Svetten började lacka i pannan och under armarna. Jag orkade ändå mer än jag trott. Till slut gav min granne upp. Yes! Jag orkade mer...

Medan jag pustade vidare såg jag att hon sällade sig till sina väninnor på roddmaskinerna. Hon rodde snabbt och lätt. Ingenting såg ut att kunna göra henne trött. Jag gick till ben och armar igen och inväntade att roddmaskinerna skulle bli lediga. Jag skulle avsluta med den. När jag kom fram reste sig Blondie och erbjöd mig hennes. Jag tackade och satte mig. Då ser jag hur mänskan går upp till trampet igen! Och ställer sig och trampar med samma lätta tramp-rörelser, de blanka lockarna studsande på axlarna och ett leende på läpparna! Jag ror. Och Blondie trampar. Helt otroligt. Jag ger upp efter att ha hållit på dryga timmen. När jag går mot omklädningsrummet kastar jag en sista blick bara för att konstatera att h on trampar vidare.

En mening ekar i mitt huvud: Släng dig i väggen Carolina Kluft!