Skönheten och odjuret

Jag kommer aldrig någonsin att sätta märken i historien. Men denna vinter kommer att sätta märken i min historia. Det är första gången i mitt relativt långa liv som jag har njutit varje dag, just för att det varit just...vinter! Man skulle nästan kunna tro att jag är sjuk. Jag har tagit på mig klädplagg för klädplagg, lager på lager, dragit stora schalen runt ansiktet och luvan på huvet och gått. I 20 graders kyla! Jag har varje dag förvånats över mig själv och över min glädje och lust att vistas utomhus. Jag, som "normalt" brukar frysa och gnälla så fort det blir några minusgrader. Som irriterar sig för att det krävs så mycket kläder den här tiden och att det är ett helt projekt att få dom på kroppen! Det är nästan som att jag betraktat mig själv som en annan person. Med andra ögon. Och förundrats.

Jag har varit tvungen att analysera även detta fenomen. Vad det kan bero på. Jag har kommit på två anledningar. Den ena är skönheten. Denna kyla har ju klätt träden med massor av snö och frost och inbjudit detta vackra att ligga kvar. Skogarna har varit klädda som till fest, bröllopsfest, och även vi har varit bjudna att iaktta detta fantastiska skådespel. När jag och maken bilade från Göteborg till Sundsvall, pratade vi inte speciellt mycket. Det var halt, det snöade, det mörknade. Men ett sa vi; Vilken skönhet! Vilken prakt! Hela vägen från söder till norr stod träden praktfulla i sina kritvita, gnistrande kläder! Prydda med diamanter! Vi suckade. Och beundrade. Vi har levt i ett sagolandskap.
Skönheten har segrat över det otäcka odjuret. Det som framkallade irritation, fruset skinn och frusna känslor.

Och när jag promenerar i mörkret en kall vinterkväll efter Selångersån, når lyckan ett klimax, när jag ser de stora, röda, underbara lyktorna som pryder promenadstråket! När jag närmar mig dom, får jag lust att slänga mig i snödrivorna och sjunga: "Dance with me!"

Den andra anledningen är så trivial som ett varmgarage. TÄNK! Jag slipper skrapa rutor! Jag slipper sätta mig i en iskall bil där luften bildas till iskristaller vid första utandning och rumpan blir bedövad! Jag slipper dra in snö på mattan och det bildas ingen is där heller! Det tarvar lite klöver, men det är värt varenda krona.

Jag har blivit en vinterprinsessa!!

"Stad i ljus"

Kvällspromenaden i -15 graders kyla var skön. Min man bar ryggsäcken med gå-bort-gåvan och ombytesbyxorna till mig och jag "bara" promenerade. Himlen var stjärnklar, stadens ljus log glittrande medan vi ångade fram i den bitande, mörka kvällen.Även jag log. Och ju längre in på kvällen vi kom, desto mer log jag. När vi kom fram till det lilla huset, såg vi den fina, stora lyktan med det stora tända ljuset bredvid entrén och grillen med röda, glödande kol ett par meter därifrån. Då kom värmen in i kroppen. Jag vet inte om den kom från grillen eller från det faktum att en grill stod och glödde mitt i den smällkalla vinterkvällen!

Vi kom in i ett vackert, litet hus. Som visade sig inte vara så litet som man trott. Gammalt men nytt. Smakfullt, vitt och underbart. Allt var rätt. Vännerna i huset var rätt. Maten var så som man anar att maten är när Jamie Oliver eller Nigella lagar den i TV-rutan. Det enda som saknades, nej, inte saknades, ... utan som skilde detta från just TV:n, var musiken. Gwyneth Paltrow har medverkat i en serie matprogram med två kockar, som jag uppskattade mycket (inte så mycket kockarna som själva programmet). Där återkom hela tiden snuttar av "I´m on the road again" med Willie Nelson. Just den låten tog det programmet till högre höjder och den skulle även ha passat in här. Men egentligen behövdes det inte. För innehållet, stämningen och allas glädje räckte mer än nog för att göra just den här kvällen till en av de vackraste, trevligaste kvällar jag upplevt på länge.

Känn ingen sorg för mig i Göteborg

Inte kom jag ihåg att det blev ett hål i mig när mitt barn flyttade långt hemifrån. För det gjorde hon, mitt älskade mellanbarn. För många år sedan. Nu flyttade mitt senastebarn långt hemifrån. När vi åkte hem därifrån, efter att ha varit med ner och hjälpt till med flytten, så kände jag hålet i mig. Och det var då det slog mig, att jag känt det förut. Det liksom grävde inuti.

Och efter det värsta grävandet så gick det i vågor. Och så också nu. Jag befinner mig i ett mycket känsligt stadium. Jag vet dock att det kommer att stabiliseras, plana ut och bli...vardag. Jag får ta en dag i taget. Hon lever. Hon mår bra. Hon är glad. So what? Nu gäller det att verkligen hitta tillbaka till mig själv. Det bör inte bli svårt. Har ju redan börjat. Men inte slutfört det. Nu är tiden inne.

Egentligen så är sorgen lite större än själva orsaken, eftersom den omfattar ett fenomen. Eller snarare en epok. En epok som är över. Och som var vacker och varm. Nu väntar något annat. Något nytt. Och innan det fått ett riktigt "ansikte" så blir det lite berg-och-dal-bana. Men då gäller det att glädjas åt själva berg-och-dal-bane-åkandet. Och att verkligen åka med, med den skräckblandade förtjusningen och den glada glädjen.